I dag har jag varit ute på äventyr och viftat. Det hela började kl 17:00 då jag bestämde mig för att bege mig till Amundön och runda den på ett smidigt sätt. Sagt och gjort jag började taralla i väg i det fina vår vädret, tralla lalla laa sjöng jag för mig själv i en halvtimma sedan var jag framme. Jag har faktiskt gått runt Amundön flera flera gånger i mitt liv, så varför skulle de bli något fuffens denna gången? Jag började springa genom skog, splacha i några vattenpölar, hoppa på bärgen. Tills jag kom på att jag inte visste alls var jag va! Det fanns inte en människa någon stans. Det fanns inga täcken på väg eller stig så jag började planlöst ströva omkring för å komma på vart jag va. Tills jag kom på att det är i sådana här miljöer man hittar lik i krimenal serier, då vågade jag inte gå runt längre för vem vet vad man hittar. Sedan slog det mig att om inte jag hittar ut från ön så kommer det vara mig som någon hittar om några månader. Jag hade ingen mobil med mig häller, för annars hade jag tänkt ringa Viktor, jag kom på att vi gick runt ön för ett par år sedan. Som den friluftsmänniska jag är så tänkte jag att jag kunde bygga mig en liten hydda och börja leva mitt liv som eremit och leva med bark som föda och ekorrar som mina nära vänner. När det började bli mörkt så tänkte jag att jag skulle prova gå samma väg tillbaka från där jag kom. Det fungerade faktiskt, att jag inte tänkt på de tidigare. Tillbaka i verkligheten kom jag hem och ringde Viktor och frågade om vi inte hade gått runt ön, och han svarade "jooo, de har vi...men vi gick vilse". Men alla andra gånger jag har gått runt tänkte jag, uhhummmmm, då kom jag på att jag faktiskt aldrig gått runt ön själv, utan med typ klassen när man va liten och skulle gå poängpromenad. Men då gick man i grupp å med en lärare, då tänkte inte jag på omgivningen jag bara föjlde strömmen. Så det var där skon klämde kan man säga...Men nästa gång ska jag knäcka nöten!